| Suzanne tar dej med hem till sej nära floden
|
| Du kan höra båtar ljuda sent på natten bredvid henne
|
| När du vet att hon är tokig är det därför du är där
|
| Och hon bjuder te och frukter komna ända ifrån Kina
|
| Och just när du ska säga: Jag har ingen kärlek till dej
|
| Får hon in dej på sin våglängd och hon låter floden svara
|
| Att du alltid älskat henne
|
| Och visst vill du gå med henne, när du följer är allt väl
|
| Och hon vet att det är sanning
|
| Att du har snuddat hennes kropp med din själ
|
| Jesus var en sjöman den gång han gick på vattnet
|
| Och hans ögon sökte länge från ett ödsligt torn av trä
|
| Och när han visste säkert bara drunknade hans kunskap
|
| Sa han: alla ska bli sjömän tills dess havet ger dom frihet
|
| Men själv så var han bruten långt innan himlen syntes
|
| Försakad, nästan mänsklig, han sjönk inför din visdom
|
| Som en sten…
|
| Och visst vill du följa honom, när du följer är allt väl
|
| Och kanhända är det sanning
|
| Att han har snuddat vid din kropp med sin själ
|
| Nu tar Suzanne din hand och hon leder dej till floden
|
| Hon är klädd i lump och fjädrar som nån annan burit förut
|
| Solen flödar lugnt som honung ner på din och flodens drottning
|
| Och hon visar för ditt öga där bland sopor och bland blommor
|
| Finns det hjältar mitt bland sjögräs, det finns barn i någons morgon
|
| Som är svaga för nåns kärlek, där finns svagheten för evigt
|
| Och Suzanne håller spegeln
|
| Och visst vill du gå med henne, när ni följs åt är allt väl
|
| Och du vet att det är sanning
|
| Att hon har snuddat vid din kropp med sin själ |