| Ur evig sömn, där tid och rum ej fanns |
| Jag vaknar, bryter mig ur valvet |
| Ur evig sömn, där tid och rum ej fanns |
| I mitten av bergets hjärta |
| Jag är kallad ännu en gång |
| Att rycka bort, jordens törnar |
| Jag klyver dalar, urberg och vyer |
| Konstellationer i kaos |
| «Under Hennes Vingslag |
| Kommer vi alla att förgås |
| Marken slukar de svaga |
| Vedergällning, tusen år har gått |
| Gravar kommer att tömmas |
| Rötter kommer att slitas upp |
| Hör hur skogen viskar sången |
| Hennes tid äro kommen" |
| Jag vandrar, men nuddar ingen mark |
| Min skugga, vittrar sönder liv och bark |
| Nordlandet sätts i kaos och ur balans |
| Evig snösommar, köld i hennes trans |
| Formlösa skepnader i trans |
| Natures vedergällning, död var allt som fanns |
| «Under Hennes Vingslag |
| Kommer vi alla att förgås |
| Marken slukar de svaga |
| Vedergällning, tusen år har gått |
| Gravar kommer att tömmas |
| Rötter kommer att slitas upp |
| Hör hur skogen viskar sången |
| Hennes tid äro kommen" |
| Må ni blunda och drömma om |
| Dimmklädda skogar, lockropens sång |
| Då norrskenet färgade den snöklädda jorden |
| Urberget kunde nå den brinnande solen |
| Kaos har rivit fram, med vrede i skogen |
| Död har rivit sår, i det ärrade Norden |
| «Under Hennes Vingslag |
| Kommer vi alla att förgås |
| Marken slukar de svaga |
| Vedergällning, tusen år har gått |
| Gravar kommer att tömmas |
| Rötter kommer att slitas upp |
| Hör hur skogen viskar sången |
| Hennes tid äro kommen" |